Utgivning I Vederhäftiga I Programförklaring I Porträttgalleri

Marknadsföring I Under tillverkning I Kontakt Länkar I Start

 

 

Bokbål Förlag:

Oförgripelige tankar om frihet i bruk af förnuft, pennor och tryck.

 

1.

Våra kännetecken är den skeva uppfattningen, repliken på fel ställe, det misslyckade skämtet, det maliciösa allvaret, den lama vitsen, den subtilt grova, dåliga smaken…

(Julien Torma)

 

2.

Idéerna förbättras. Ordens mening tar del däri. Det är nödvändigt att plagiera. Det är en förutsättning för framsteg. Plagiatet följer tätt i spåren på en författares formulering, betjänar sig av dennes uttryck, stryker en felaktig idé och ersätter den med en korrekt.

(Guy Debord)

 

3.

Men… vår tid föredrar bilden framför föremålet, kopian framför originalet, återgivningen framför verkligheten, skenet framför väsendet… ty för den är bara illusionen helig, medan sanningen är profan. Ja, i dess ögon stiger heligheten i samma utsträckning som sanningen avtar och illusionen tilltar, så att den högsta grad av illusion för den också är den högsta grad av helighet.

(Feuerbach)

 

4.

Konsten att skriva böcker är ännu inte uppfunnen. Den är dock precis på gränsen att uppfinnas.

(Friedrich Schlegel)

 

5.

Vi gör medvetet vad andra gör omedvetet.

 

6.

Fragment av den här sorten är litterära frön. Det kan säkert finnas åtskilligt tomma korn bland dem: men dock, om bara några yppar sig!

(Friedrich Schlegel)

 

7.

Varje rättskaffens författare skriver för ingen eller för alla. Den som skriver för att den ene och den andre ska läsa honom förtjänar inte att bli läst.

(Novalis)

 

8.

Språket är självt diktning i väsentlig mening. Eftersom språket nu emellertid är det skeende, varinom det varande i egenskap av varande först alls upplåter sig åt människan, så är poesin – diktningen i trängre mening – den ursprungligaste diktningen i väsentlig mening. Språket är diktning inte på grund av att det är själva urpoesin, utan poesin ägnar sig åt språket, på grund av att språket inom sig försvarar diktningens ursprungliga väsen. Byggandet och bildskapandet försiggår däremot alltid redan från början och uteslutande inom det öppna av sägen och nämnande. Dessa konster behärskas och leds genomgående av detta öppna. För den skull är och förblir de autonoma vägar för och arter av hur sanningen riktar sig in i verket. De är var för sig ett eget diktande inom det varandes ljusning, vilken redan obeaktat har skett i och med språket.

I sin egenskap av sanningens sättande-i-verket är konsten diktning. Inte bara skapandet av verket är poetiskt, utan lika poetiskt – låt vara på sitt eget vis – är också bevarandet av verket; ett verk är nämligen verkligt såsom verk, blott försåvitt vi själva hänrycker oss ur vår vanlighet och rycker in i det av verket uppenbarade, för att på så vis förmå själva vårt väsen att stå kvar inom det varandes sanning.

Konstens väsen är diktningen. Men diktningens väsen är att stifta sanningen. Stiftandet fattar vi här i en trefaldig mening: stiftande som skänkande, stiftande som grundande samt stiftande som börjande. Stiftandet är emellertid verkligt blott inom bevaringen. Varje art av stiftande motsvaras således av en art av bevarande. Denna konstens väsensbyggnad kan här göras synlig blott i ett fåtal antydningar, och även detta blott i den mån det tidigare bestämmandet av verkets väsen erbjudit i en första hänvisning i sådan diktning.

Sanningens sättande-i-verket stöter upp det otrygga och kusliga och stöter därmed omkull det trygga och invanda och det som anses som sådant. Den verket-i-sig-uppenbarade sanningen kan aldrig beläggas eller härledas ur det hittillsvarande. Det hittillsvarande blir tack vare verket vederlagt i sin exklusiva verklighet. Vad konsten stiftar kan för den skull aldrig uppvägas eller kompenseras genom sådant som är för handen eller står till förfogande. Stiftandet är ett överflöd, ett skänkande.

(Heidegger)

 

9.

Vetenskapen utesluter inte ett leende eller åtminstone tanken på ett leende.

 

10.

Det grymmaste straffet i den svenska bokhistorian är avrättningen av den före detta landsfiskalen Johan Henrik Schönheit. Exekutionen genomfördes i Marstrand den 30 juli 1706. Schönheit fick den högra handen avhuggen, tungan utdragen med krok och huvudet avslaget. Därefter brändes kroppen på bål. Hand och tunga spikades upp på skampålen ”efter gammal sedvana”. Dessutom brändes de förgripliga skrifterna.

Av vad bestod då brottet? Schönheit hade inlett sin brottsliga bana med att 1695 (utan censors medgivande) trycka en översättning av en tysk roman författad av en Grimmelhausen. Denna skrift var enligt censorn mättad av ”barbarismer och obsceniteter”. Upplagan om 500 exemplar blev således indragen. För att undgå straff rymde Schönheit till Hamburg. Dock önskade han disputera frågan om den olovliga publikationen och skickade dymedelst 1701 en pamflett av egen hand till riksråden Oxenstierna och Stenbock. P grund av detta fängslades Schönheit och fördes till Stockholm. Svea hovrätt dömde honom till livstids straffarbete och kåkstrykning på Marstrands fästning.

Genom flitiga studier i fängelset greps han av religiös väckelse. Hans smädelser transformerades till hädelser och han spred omkring sig vederstyggliga meningar om såväl Guds ord som om Jesu Kristi heliga lekamen och blod. Dessutom benämnde han Svea hovrätts ledamöter för tjuvar och skälmar.

På väg till avrättningen råkade Schönheit i gräl om trosfrågor. När de kätterska skrifterna brändes i hans åsyn, skall han ha sagt till de närvarande prästerna: ”Så skola ock edra själar en gång brinna i helvetet.” 

 

11.

Många fler än Schönheit råkade illa ut på grund av vad de författat eller ederat. Vid riksdagen 1755-1756 gick ständerna skoningslöst fram  mot författare och spridare av skrifterna Svea rickes tilstånd och Constans Sincerus. Skrifterna brändes och alla som haft något med texterna att göra dömdes till döden.

 

12.

Den förmente författaren till en smädeskrift under danska kriget 1645 tvingades äta upp en sextiosidig kvartovolym.

 

13.

Den som skriver krigar.

(Francois de Voltaire)

 

14.

Och Gud talade och sade: Bläcket är i sanning martyrens blod.

 

15.

I och med förlusten av den gemenskap som var utmärkande för det mytiska samhället, måste samhället förlora alla beröringspunkter med ett verkligt gemensamt språk, ända därhän att den overksamma gemenskapens splittring kan övervinnas genom tillträde till en verklig historisk gemenskap. Konsten blev den sociala overksamhetens gemensamma språk sedan den etablerat sig som självständig konst i modern mening genom att lämna sitt tidigare religiösa universum och bli till en individuell tillverkning av skilda verk. Som specialfall förnimmer konsten den utveckling som  dominerar hela den avskilda kulturens historia. Då den hävdar sin självständighet påbörjar den sin upplösning.

(Guy Debord)

 

16.

Censurhistorien bländas i så hög grad av skenet från flammande bokbål, vilka anstiftades av den ortodoxa lärans försvarare, att den förtiger mordbrännarnas positiva gärning: dessa män tände också de första bildningsljusen i ett mörklagt rike och gjorde en insats av evighetsvärde för folkupplysningen. [?!]

(S. Dahl)

 

17.

Liksom denna bok slits sönder och kastas i elden, och liksom den flammande lågan förtär den… så må förbannelsen och fördömelsen, pinan och plågan, sjukdomen, smärtan, synden, illgärningen, brottet, överträdelsen, lidandet som bor i min kropp, slitas sönder likt denna bok!

Idag skall den flammande lågan förtära alltsammans.

 

18.

Varför inte tala DERAS språk, din dumma åsna?

Det är det bästa skämt man kan hitta på och det enda som verkligen är malplacerat. Det värsta ”brottet”, är inte det hädelsen?

(Julien Torma)

 

19.

Helvete! – Himmel och helvete! – skrik av förtvivlan, skrik av glädje! – de förkastades hädelser, de utvaldas jubelsång! – döda själar, döda ord.

 

20.

Olycklige! Vad jag svurit det skall stå fast himmel, jord och avgrund skulle blandas men som jag andas sedan med mig gå i mörka graven, i tysthet att bliva fast om din falskhet kedjan kunde riva den min olycklig lycka på din vilja smett och ingen bak kan rycka vad som en gång skett: så vill jag ner i nöd och död fast om jag hatas, älska; trots all din hat, min själ! blir jag likväl din träl.

 

21.

Enligt gängse uppfattning anses språket vara ett slags meddelande. Det tjänar som medium för överläggningar och överenskommelser och för informationsförmedling i största allmänhet. Men språket är inte enbart och i första hand fonetiskt eller skriftligt uttryck för vad som skall meddelas. Det är inte rätt och slätt så att språket i ord och satser vidarebefordrar det uppenbara och förtäckta såsom så och så menat, utan det är först språket som bringar det varande såsom varande i det öppna. Där inget språk varar – såsom i stenens, växtens eller djurets vara – där finns det heller ingen det varandets öppenhet, och följaktligen heller ingen det icke-varandets eller tommas öppenhet.

(Heidegger)

 

22.

Men ALLA FÖDAS TIL ATT NJUTA SIN, SIN HÖGSTA MÖJELIGA SÄLHET. Detta är NATURENS Lag, och är en Väsentelig rättighet, som tilkommer hvart et människo-lif; som ej beror af människors öfverenskommelse, och som genom ingen san Lagstiftning kan förloras.

(L.M. Philipson)

 

23.

Kulturen har uppstått ur den historia som har upplöst den gamla världens levnadssätt, men i egenskap av avskilt område utgör den ännu bara den intelligens och den förnimbara kommunikation som förblir partiella i ett partiellt historiskt samhälle. Den är förnuftet i en alltför oförnuftig värld.

(Guy Debord)

 

24.

Min slutsats är, att frihet måste bevaras med frihet, nämligen rikets frihet med skrivfrihet… Tvenne utvägar äro att avböja skadliga vägar för missnöje. Den ena fordrar bläck, den andra blod.

(Petter Forsskål)

 

25.

Det faktum att kommunikationens språk gått förlorat är just det som positivt uttrycker all konsts moderna rörelse mot sönderfall, dess formella förintelse. Vad denna utveckling uttrycker negativt är det faktum att ett gemensamt språk måste återfinnas – inte längre i form av enkelriktade slutsatser, som för konstens del i det historiska samhället alltid kommer för sent, och som utan egentlig dialog talar till andra om det upplevda och därigenom godtar denna brist hos livet – det måste återfinnas i den praxis som i sig förenar den direkta verksamheten och dess språk. Det gäller att verkligen besitta den dialogens gemenskap och den lek med tiden som de poetiska och konstnärliga verken återgivit.

(Guy Debord)

 

26.

Boken

är en vedertagen symbol för högt utvecklade kulturer och religioner; den påstås vara ett ”käril för uppenbarad visdom”. På avbildningar av den yttersta dagen porträtteras ofta pantokratorn, dvs. världsdomaren, med en bok i händerna. I denna skrift är alla själars gärningar, goda som onda, inskrivna.Johannesapokalypsen benämns vanligen ”boken med de sju inseglen”; dessa sigill kan enbart röjas av de människor som besitter besjälad bildning.

Bokbål Förlag anser alls inte att boken betecknar högeligen avancerade kulturer och religioner då beteckningarna ”avancerad”, ”kultur” och ”religion” är fullständigt godtyckliga.

Bokbål Förlag förnekar alla former av bedömare då

Bokbål Förlag håller för sant att envar är sin egen bäste domare.

Bokbål Förlag anser att boken som sådan kan aldrig bli ett ”käril för uppenbarad visdom” då

Bokbål Förlag menar att tecknen aldrig kan ha en förutbestämd innebörd.

Bokbål Förlag misstror den s.k. besjälade bildningen då

Bokbål Förlag blott tror på lånade dagar och den för evigt försvunne hyresvärden.

Bokbål Förlag är övertygat om språkets ofullkomlighet som kommunikationsmedel människor emellan.

Inte ens det enda människan verkligen har i sin ägo

– språket –

förmår beskriva eller skriva själen.

Våra utsagor kan aldrig bli förmer än sargade fragment

av vad vi egentligen önskade säga.

Detta anser Bokbål Förlag vara rätt och riktigt.

 

27.

Elden

har ett otal destruktiva aspekter såsom:

Helvetets flammor

Förödande eldsvådor

Den himmelska eldens ödeläggande blixtnedslag

Den eruptiva elden i jordens innandöme.

Värt att notera är att vad som i mänsklighetens begynnelse markerade kulturens gryning, var domesticerandet av elden. Elden är ett till synes levande element, som förtär, bränner och flammar, som kan vålla smärta och medföra död. Elden är det enda av elementen som människan själv kan åstadkomma; således har elden varit ett signum för den gudalika människan. Enligt många myter tillhörde elden från början gudarna och kom i mänsklighetens ägo genom tjuveri. På grund av eldens gudomliga karaktär kan den vara ”en renande låga” som förintar allt vad ont är och utplånar infernaliska varelsers kroppsliga existens.

Enligt katolsk tro renar elden själen från syndens skamfläck i skärselden. Med anledning av eldens tvetydiga natur anses dess gudar eller de övernaturliga varelser som förbinds därmed vara svindlare som människan inte bör förlita sig till – ett exempel på detta är germanernas Loke.

Måhända förbränner elden lögnen och måhända ger elden upphov till något nytt.

Lidelsens eld och besattheten av en idé är också en flamma i vilken man kan förbrinna.

 

28.

Bokbål

har förekommit upprepade gånger som en markering av en önskan att göra rent bord (tabula rasa) med de traditioner som betraktades såsom överflödiga; så var exempelvis fallet år 213 före vår tideräkning under kanslern av Ch’ins egid. De enda skrifter folket fick behålla var rikets annaler och böcker i pragmatiska ämnen. Itzcóatl, den fjärde aztekiske kungen (1427-1440) i forntidens Mexiko, påbjöd bokbål för att utplåna andra stammars och stadsstaters traditioner. Andra försök att förinta traditioner gjordes under den kristna missionens tid; så skedde exempelvis i Tezcuco under biskop Juan de Zumàrraga och i staden Maní på Yucatàn under Diego de Landa, som år 1562 lät bränna mängder av mayakulturens codices.

Bål

har även bibetydelserna

bröst

stomme

dryckesblandning

underliv

bringa

kropp

skål

torso.

Bokbål Förlag är icke för några former av censur.

Bokbål Förlag trakteras av tecknens mångtydighet.

 

29.

Bokbål Förlag betvivlar:

sinnenas försåt

symbolernas försåt

förnuftets försåt

den goda smakens försåt

vanmakt och arrogans

evighet och liknöjdhet

samtidens cynism

språket

makten

den slutgiltiga segern.

 

30.

Bokbål Förlag begår ej misstaget att vara eftertrupp, massrörelse eller ideologi.

Bokbål Förlag är inte politiskt men för alltid kulturkritiskt.

Bokbål Förlag strävar inte efter politisk anständighet emedan

Bokbål Förlag anser att dylikt aldrig kan bli förmer än motsägelser.

Bokbål Förlag underhåller och upprätthåller

allt vad som rör sig på tankarnas trånga trappa.

Bokbål Förlag tar inte för givet att den s.k. innovationsförmågan är få förunnad.

Bokbål Förlag är varken mer eller mindre värt än dess kommunikéer.

Bokbål Förlag är detsamma som sina omständigheter.

Bokbål Förlag för ädelt oväsen.

Bokbål Förlag låter sig inte generas.

Bokbål Förlag försöker inte tolka en allmängiltig verklighet emedan

Bokbål Förlag anser att dylikt icke existerar.

 

31.

Bokbål Förlag anser att endast hårt kreativt arbete leder till den sanna lyckan.

Därför gör vi våra böcker från grunden; vi skriver, trycker själva, syr, limmar, skär.

Och så vidare.

 

32.

Bokbål Förlag inser ej nyttan i att dela upp befintligheten i gott och ont, vetande och icke-vetande, konst och icke-konst.

 

33.

Bokbål Förlag står för den djupaste och mest omfattande av vetenskaper, de imaginära lösningarnas vetenskap. Vi är ingalunda en bland de andra – fastmer innesluter vi alla vetenskaperna i sig, antingen de eller vi vill det eller inte.

 

34.

Bokbål Förlag tillverkar textbaserad konst och

Bokbål Förlag ederar apart litteratur i unika utgåvor.

 

Till toppen